Minstingen frågade mig i morse - mamma, när jag blir stor och får barn, kommer jag också
alltid att vara lika trött som du då???

Argbiggan kom hem efter skolan med fyra kompisar i släptåg, jag låg på sängen med en
filt över mig... en av kompisarna frågar - L, är din morsa sjuk??? - nä svarar L lite förvånat,
hon är alltid så trött...

Det är alltså så dom ser på mig barnen, mamma den trötta... och det kanske inte är så
konstigt, jag ÄR trött...  Nästan jämt!

Men hur förklarar man för barn om begreppet utbrändhet???  Går det ens att förklara något
man inte ens kan begripa själv alla dagar???  Om denna extrema trötthet, som bara kan
fälla mig från vaken till nästan medvetslös på nolltid...  Om orken, som bara kan ta slut helt
plötsligt om jag har gjort något som min hjärna uppfattar som psykiskt krävande...  Om minnet,
som bara inte fungerar, jag vet att jag borde minnas en del viktiga saker, men min hjärna
tappar bort vad det nu var...  Fortfarande efter tre år har jag inte begripit det ens själv, bara
accepterat att det är så, bara insett att när jag är trött så måste jag sova...

Tror inte att jag ids försöka förklara det för mina barn, jag kan väl fortsätta vara deras trötta,
glömska mamma.  Mina vänner har för länge sen insett att jag är sån, trött, glömsk och förvirrad,
men jag tror att dom tycker om mig ändå =)
Älsklingen är van att jag gäspar hela tiden (han tror att det beror på honom)
men jag vet att han älskar mig ändå...   <3

Så om jag inte hälsar nästa gång vi möts du och jag så kan det helt bero på
att jag har glömt bort vem du är... eller så är jag för trött för att lyfta handen... eller så
kanske jag helt enkelt skiter i det *haha*